Att träna Aikido

Aikido tillhör de traditionella japanska självförsvarsdisciplinerna och har sitt ursprung i de klassiska stridskonsterna såsom de lärdes ut och tränades under många hundra år i Japan. Japan var ett land som under drygt tusen år präglades av maktkamper och inbördeskrig, något som gav landets krigare tillfälle att utveckla och förfina sina färdigheter på slagfältet i sådan utsträckning att dessa stridskonster av många anses som de mest effektiva i världen, såväl med som utan vapen.

Dagens träning syftar förstås inte till att överleva på slagfältet i bokstavlig mening, däremot finns det all anledning att hävda att träningen gör en bättre rustad att hantera konflikter och stress i vardagen, att med större självförtroende ta sig an utmaningar och, självfallet, att handgripligen kunna försvara sig om man skulle bli tvungen. Den stora poängen ligger dock i att träningen i första hand skall ge dig större kunskaper i att avstyra en konflikt innan den uppstår, eller i ett mycket tidigt skede, för att på så sätt slippa ta till våld.

Aikidons träningssystem kan ses som en treenighet - ett system som vilar på tre ben:

Alla delarna är lika viktiga och kräver lika mycket uppmärksamhet i den dagliga träningen. Här nedan följer en kort beskrivning över hur den dagliga träningen ser ut i de respektive delarna.

Taijutsu (utan vapen)

Vapenlösa tekniker, alltså att kunna försvara sig med sin egen kropp, är förmodligen det första som folk kommer att tänka på när man diskuterar självförsvarsträning. I aikidon är denna träning ganska unik på det sättet att det i princip aldrig handlar om två individer som går på varandra med full kraft och kämpar fär att hitta luckor hos den andre, för att på så sätt kunna få ett övertag och avgå med seger. I stället fungerar träningen så, att en person tar på sig rollen av attackerare, på japanska, uke eller uketori, och erbjuder den andra en stark fokuserad attack. Den andra personen kan då koncentrera sig på att finslipa sitt försvar. Försvararen kallas i dagligt tal nage. Alltså, en person attackerar och en person försvarar sig. Detta sker vanligtvis ett par gånger, sedan byter man roller.

Själva försvaret i aikido bygger på att man, så långt det går, tar tillvara den kraft som finns i anfallarens attack. För att kunna göra detta krävs att man i försvaret inte tvärt stoppar den kraften, utan istället kontrollerar den och leder den vidare. En typisk aikidoteknik brukar därför alltid följa tre steg. Man startar med en kroppsförflyttning för att inte stå i vägen för attacken där den är som starkast. Härnäst följer en balansbrytning där man tar kontroll över den som attackerar. Till sist appliceras en teknik som ger bibehållen kontroll och som avslutar flödet.

Aikidons tekniker är alltid cirkulära till sin form och synkroniseras med djupandning, kokkyu. Väl utfärda blir teknikerna mycket kraftfulla. I den dagliga träningen är träning i par vanligast, men andra träningsformer förekommer också. Till dessa hör: kakari geiko, (gruppvis träning där man turas om att försvara sig) jiyu waza, (fri träning med en eller flera motståndare som turas om att attackera) och randori, (fri träning med flera motståndare som attackerar samtidigt).

Aikiken (träsvärd)

En viktig del av aikidoträning är träningen med svärd. Denna utförs med en bokken - ett svärd av trä. En bokken är till sin form, tyngd och balans utformad som en katana, det svärd som användes av de japanska krigarna. Svärdsträningen i sig syftar i första hand till att bygga upp styrka, att lära sig att koordinera rörelser och andning och att ge god hållning och balans. I svärdsträning hittar man mycket av grunden till den styrka och de cirkulära rörelser man behöver för att få en god förståelse för vilka krafter som är i rörelse i den vapenlösa träningen.

Inledningsvis utförs oftast svärdsträningen individuellt i grundövningar, så kallade suburi. Så småningom går man vidare till mer avancerade övningar som utförs parvis. Träning av avväpningstekniker förekommer också.

Aikijo (trästav)

En jo är en enkel rundstav av trä, omkring 130 centimeter lång och knappt tre centimeter i diameter. Om svärds­träningen ger statisk träning i tyngd och styrka, kan träningen med jo sägas främja rörelse och dynamik. En jo är inte begränsad av egg och handtag som ett svärd. Hela staven är ett vapen och hämmas inte i sin användning av begrepp som upp eller ner, fram eller bak. Detta gör jon till ett vapen med outtömliga möjligheter: man kan slå eller stöta, svepa eller hugga, utföra låsningar eller kast allt utifrån situationen man befinner sig i.

Träningen med jo, precis som med svärd, tar sin utgångspunkt i grundövningar (suburi) som utförs individuellt. Som komplement till dessa finns olika kata - grundmönster där man ensam tränar av olika rörelser. När grundrörelserna lärts in finns sedan en mängd olika partnerövningar att ta itu med. Även med jo tränas avväpningsövningar, jotori.